Misstro och drömmar

Det kommunala bostadsföretaget GotlandsHem tror att alla människors högsta önskan är att bo hos dem. De tror att folk sitter och håller på sina ködagar till dödagar för att få sin dröm att gå i uppfyllelse.

Jag har diskuterat med de idag - igen. Ja vi SKA bo i lägenheten. Jag kom in med mitt anställningsbevis (som alla måste göra innan kontraktskrivande) och såg tre personer stå i ett rum med dörren öppen och diskutera “mitt case”. Jag hörde bitar av diskussionen: 14 år i bostadskö, varför skulle de flytta från ett stort hus till en etta (26 kvadrat) med kokvrå, andra-handsuthyrning, jag tror hon ska ge nåt av barnen lägenheten”.  Medan jag väntar lyssnar jag och när jag får hjälp och jag säger: “Jag tror det är mig ni diskuterade där inne” så ber jag den ytterst misstänksamma kvinnan att få diskutera saken i ett rum där alla i receptionen inte hör.

Vår dröm

Jag berättar inte om vår dröm. Egentligen är det inte “Vår dröm” utan det är många olika drömmar: “Våra drömmar”. Alla drömmar synkar inte med varann, men att bo billigt öppnar många, ja kanske alla möjligheter. Sambon drömmer om att snabbt bli skuldfri. Det är knappt en dröm för det kommer gå på ett kick med en hyra på 3000 kr.  Jag med mina 351 000 kr i studielån ser inte den möjligheten. jag tillhör ju de som är tog studiemedel då de togs under föresatserna att jag betalar utifrån den lön jag har, sedan kommer de avskrivas vid 65 år, så det lever jag i harmoni med det i 20,5 år till.

Andra drömmar vi pratat om är kanske mer mina drömmar: att kunna resa runt långt och länge, fast ännu hellre jobba utomlands. Vi pratar om att spara ihop pengar och kunna köpa ett billigare boende vi har idag. Banken äger vårt hus och vi ger den över 4700 kr i räntor, amorteringen utöver det är knappast den största utgiften.

Minimalistiskt och alla saker vi "behöver"

Och så våra gemensamma tankar om att bo minimalt och optimalt, bara ha de absolut nödvändigaste men ändå leva bra och ha funktionella saker. Som en rolig utmaning. Nej, vi ska inte magasinera sakerna svarar vi på frågan och fortsätter vår utrensning av saker som vi precis påbörjat. Alla dessa saker de flesta av oss samlar på oss, behöver vi de? Saker som används flitigt, annat som används sporadiskt och ofta många saker som inte används alls, eller som vi slutat använda. En kollega på vår fikarast idag berättade att genomsnittstiden för användningen av en borr är 15 minuter. 15 minuter! För något som tillverkas, skeppas, transporteras igen, läggs upp på hyllor och säljs, ibland billigt skräp, ibland kvalitetssaker. Vi som inte använder sånt så ofta, varför lånar vi inte av varandra mycket mer frekvent så att vi faktiskt nyttjar sakerna? Varför inte ha en verktygspool i bostadsrättsföreningarna med kvalitetsverktyg som alla kan dela på? Vi har massor av saker och vi köper och samlar på oss mer och mer. Ibland kastas de rätt snabbt på grund av dålig kvalitet och ökar på sopberget, ibland slits de ut genom att ligga knappt användna under en hel livstid.

Beslutsam

Jag är taggad. så jag låter både lugn och bergssäker på min sak. Vi VILL göra det här. Alla vill inte leva och bo på samma sätt. Den andra kvinnan verkar tro mig, hon ler och säger: “Alla har vi ju inte samma mål”. Jag går därifrån med ett leende men ändå med ett krav på att jag måste lämna in mäklaruppdraget inom 2 veckor, för att de ska veta att vi tänker bo i ettan permanent. Oj, nu blev det lite stressigt!